Min syn på kooperativ förskola

När vi väntade vårt första barn fasade jag över tanken på förskolestart. Min syn på förskola var aningen förlegad, sedan tiden då jag själv gick på dagis. Men även smutsad från det korta gästspel jag gjorde som vikarie på förskola. Förvaring under stökiga former.

Min syn på förskola. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.

Vårt första barn började förskolan vid 13 månaders ålder. För mig känns det väl tidigt, men det var de förutsättningar vi hade då. Vårt andra barn ska precis skolas in, nu 1 år och 8 månader. Lugn och nyfikenhet gror i mig inför det. Nu vet jag att hon får så väldigt mycket ut av tiden på förskolan och det ska bli spännande att följa hennes utveckling där.

Min syn på förskola. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.

Våra barn går på ett föräldrakooperativ, vilket betyder att det är en privat förskola som drivs av sina medlemmar (oss föräldrar). Kooperativ är samarbete och gemenskap, vilket resulterar i en hel del engagemang och åtaganden för oss föräldrar. Allt från det dagliga städet av lokalen, fix av gården, styrelsearbete, underhåll och arrangemang av roliga tillställningar.

Invigning av hönshus på kooperativ förskola. Foto Johanna Ene.

Förra hösten invigdes ett helt fantastiskt hönshus med kycklingar som barnen nu är med och tar hand om. De bor i en cirkusvagn och deras utegård är en cirkus med alla tänkbara tillbehör! Allt byggt av föräldrar. Nu värper hönorna ägg som säljs på sommarfest och skördefest.

Hönshus i form av cirkusvagn. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.
Höns. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.
Ägg från frigående höns på förskola. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.

Tillsammans med vår kokerska, barnen och föräldrar ordnas skördefest på hösten. Det har syltats, lagts in, odlats och skördats till den grad att det är ganska svårt att greppa att detta är vår förskola och att en förskola kan vara så här fantastisk. Men det bygger på arbete och gemensamma krafter, vilket jag saknar i många andra sammanhang idag.

Skördefest. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.

Försäljning på förskolans gård av extremt närproducerat.

Skördefest. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.
Skördefest. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.

Så här ska det vara för att hjärtat ska vara varmt och vara med. Pengarna från försäljningen går direkt till förskolan och barnen. I år köptes ett växthus. Jag sitter i förskolans styrelse som sekreterare och kan intyga att det är extremt tuffa tider för att driva förskola, särskilt privat sådan. Vill man dessutom värna om mindre barngrupper straffas man hårt ekonomiskt. Förskolor behövs, bra sådana där både barn och personal trivs!

Barnens trädgård. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.

Barnens trädgård med odlingar. Tusen gånger finare än vår egen här hemma kan jag intyga.

Humla på blomma. Foto Johanna Ene.
Min syn på förskola. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.

Jag älskar att mina barn får gå på en förskola med detta lantliga tema. De lär sig var maten kommer ifrån, får vara med i köket och sedan smaka på resultatet. Närheten till natur och djur tror jag hjälper till att lägga grunden till många bra egenskaper hos oss.

Min syn på förskola. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.

Allt slits hårt på en förskola. Varje år har vi en gemensam fixardag på gården då vi städar och reparerar. Det fina med ett kooperativ är att det finns så många olika yrken och kunskaper representerade bland medlemmarna. Det är så vi får det att fungera, någon kan snickra och någon kan bokföring (och jag kan skriva och är således sekreterare just nu). The circle of knowledge, right?

Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.
Min syn på förskola. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.

Föräldrakooperativ passar inte alla. Du måste ha viljan att lägga tid och engagemang. För oss som nyinflyttade med första barn var det fantastiskt. Vi fick direkt kontakt med föräldrar i området och har lärt känna människor vi antagligen inte hade mött annars. Det ger trygghet åt både oss och barnen.

Jag älskar vår förskola av hela mitt hjärta! Vår äldsta dotter har lärt sig så mycket, både kunskapsmässigt, om sig själv och hur man behandlar sina kamrater. Förskolan har gett henne fler trygga vuxna och goa kompisar. På det sätt hon har fått utvecklas hade vi faktiskt aldrig kunnat leva upp till själva här hemma.

Min syn på förskola. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.

Men dagarna är för långa. Det är det enda som skaver i mig. Dock har det inget med själva förskolan att göra, utan hur samhället ser ut, hur vi förväntas arbeta och vilken ekonomisk standard vi bör kunna visa upp. Den grejen är som en förbannad tistel som någon illvilligt lagt på stolen jag sitter på. Det skaver och sticks och jag kan inte nöja mig med att sitta kvar så.

Det hjälper att barnen varje morgon får ett varmt mottagande på förskolan, av personal som gör sitt yttersta för att hinna med alla vid dörren. Om lämningen varit tuff med tårar får vi ett sms från personalen när allt är bra igen. Guld värt! Det hjälper att på riktigt känna i hjärtat att de är på det bästa stället som är möjligt, förutom hemmet.

Min syn på förskola. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.
Odling. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.

Min syn på kooperativ förskola är att man får det man ger, en ekvation jag gillar. Att driva förskola så här gör att jag bryr mig om allt väldigt mycket. Jag dras in i verkligheten och får se på riktigt hur viktigt det är att personalen trivs, för att de ska stanna. Plötsligt handlar det inte bara om en utomstående instans där mina barn finns på dagen, det blir så mycket mer. Som en förlängd del av vad varje medlemsfamilj representerar och skjuter till med.

Graden av engagemang kan variera stort inom ett kooperativ, trots stadgar och regler. Så är det med allt, för att vi är olika, orkar olika, prioriterar olika och bryr oss olika mycket. Men en sanning är nog att i den tid vi lever i nu är föreningsliv och kooperativt tänkande inte på första plats. Jag engagerar mig mycket i mitt yrke som tandsköterska, och att få folk att vilja förena sig är emellanåt som att skalla en betongvägg för att få den att rasa. Men vem fan ger sig?

Min syn på förskola. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.

Skolverket – Så här fungerar förskolan

Ångesten Dagen före första dagen

Alla ”dagen före första dagen” av någonting är för mig hopplöst ångestfyllda och hemska. Dagen före första dagen på nya jobbet för drygt sex månader sedan var förfärlig, en ren kavalkad i ångest, oro och nervositet.

I måndags började jag jobba igen efter fyra veckors semester. Det var en bra dag! Hektiskt men roligt och allt gick hur fint som helst. Dagen innan däremot… jag jobbar på att lära min hjärna att sluta måla fan och hans moster på väggen varje gång en dagen före någonting. Det går trögt.

Talade med mamma i telefon. Hon påminde mig om att vi båda två är så där känslostyrda och lätt går upp i våra hjärnspöken. Det bara är så. Vi får försöka hålla varandras hattar och sitta ner i båten när det stormar. Jag älskar alla mina starka känslor, oh det gör jag! Men ibland förstör de dagar som borde varit glada.

Läser om bio-hacking och tänker att jag borde hacka min hjärna, och kanske min själ för att slippa denna ångest dagen före första dagen. Den är helt himla onödig. Jag har hackat mig själv många gånger förut inser jag, utan att känna till denna benämning för det.

Det går att förändra det mesta, när vi slutat hitta på ursäkter för att slippa.

Ett exempel för egen del:

DÅ: Blyg + scenskräck.
NU: Står på scen och föreläser.

Känslan när man plötsligt inser att man gör det där som först fick en att vilja knyta ihop sig till en boll och kräkas, och tycker om det! Wow. Den är så värd att kämpa för. För min del handlade förändringen som tog mig dit mycket om att bestämma mig för att börja säga ja till allt som kom i min väg som jag kände var utanför min bekvämlighetszon. Jag gjorde det också, undantagslöst.

Vad är din ångest-grej som du hade velat bli av med, och vad är din strategi för at lyckas? Berätta. 🙂

Drick bland blommorna

Ett dygn kvar av semester. En känsla jag inte haft förut. Av att tiden är för knapp för njutning? Det känns inte alls som om jag är klar, klar med det där som gör att man är peppad inför en ny omgång jobb. Mina batterier är inte alls laddade. Jag bläddrar bland fotona på datorn och greppar efter något.

Det jag kommer fram till är; drick bland blommorna!

När jag tittar på min trädgård på avstånd är det mest trassel och ostyrigt. Men när jag stannar upp och zoomar in, något helt annat.

Nu går vi ut ur vårt hus.

Stjärnöga.

Vildvin som hela farstukvisten är täckt av. Blev så löjligt glad förra året då jag förstod att jag inte skulle klippa ner denna, utan låta rankorna vila i vintervaggan och sedan få en massiv vägg av grönt kommande år. Det är bra att inte veta för mycket, då har man alltid nya möjligheter till plötslig glädje, hehe.

På cementtrappen sitter jag med ett glas whiskey i ringblommornas fång. Min långsiktiga tanke med trädgården är att allt jag odlar ska ha ett syfte, kunna vara till användning. Ringblomma är läkande och bra om man vill göra hudsalva. Inte för att jag kommer sätta igång att göra det nu, men genom att de finns här gror tanken. Det är en början till något jag gillar idén om.

Glöm aldrig att börja så frön. Oavsett vad det gäller.

Malva. Första gången sådde jag Malva på balkong. Tyckte att den blev lite ranglig. Andra gången hade jag flyttat till hus, men satte frö i kruka och tänkte inte så mycket. Blev besviken på hur tanig den tedde sig! Nu har jag växt till mig, ikapp med Malvan, och fattar att den är mer som jag; behöver utrymme och frihet! Inga krukor som stoppar framfarten, tack. Nu växer hon vilt och högt och har frösått sig på alla möjliga ställen i trädgården.

Vilda Malva. I love you.

Vi har en bergig tomt. I en bergsskreva har jag försökt anlägga ett odlingsland. Det går sådär ärligt talat. Ofta ser det mest kargt och risigt ut. Men gräslöken håller fanan högt, samt en ruccola som kommer igen år efter år. Det är den godaste ruccolan jag ätit, så kryddstark! Vet inte hur den hamnat där, och hur jag ska hitta samma sort för att odla fler. Gräslöken låter jag gå i blom för att bina älskar blommorna. Jag måste ju ha några att dricka med.

Där står också en kruka med mynta. Bryt en kvist och lägg i vinet. Så sitter jag på bergsknallen, skålar med bina och drunknar i tanken.

Vatten smaksatt med mynta.

Jag har gjort om förra husägarnas blomsterrabatt till en örtagård. Eller början till. Närmast i bild lavendel, sedan kryddsalvia, timjan och röd solhatt som verkar vara väldigt blyg. Har inte skymtat någon blomma än. Som avskiljare till gräsmattan har vi grävt ner gamla tegelpannor. Fint och gratis.

Igår när vi satt och njöt en öl med vänner vindade det en del och plötsligt doftade allt doftpåse! Lavendel, måste ha fler av er. <3

Flygfän hit och dit denna sommar! Ute härskar getingarna, inomhus har bananflugorna campingsemester. Vad jag än dricker får jag ta fram metspöt för flugfiske. Hade mobilen som lock, sådär smidigt. Tills jag kom på den revolutionerande idén med att sno locket från en syltburk. Det är så här man ska dricka med blommor!

Akleja. För vild och vacker för att kunna hejda. Fick två plantor av mamma förra året. Nu kaxar de sig med sin överlägsna skönhet på mångt fler ställen i trädgården.

När kvällen kommer. En Irish Coffee på en blodröd filt. Blommorna sluter sig, och jag öppnar upp. Kanske måste vi turas om för att inte stjäla all energi runt oss samtidigt. Blommorna och jag.

Juliansk fisksoppa

Det trodde jag aldrig men det kommer alltså bli recept här. Jag älskar att äta, men blir lätt både arg och våldsam i köket och föredrar att gå därifrån. Makrill har kastats i kaklet och det har gråtits över spilld mjölk.

Min vän Elina propsade på att jag ska dela med mig av recept här. Hon är den enda, förutom jag, som använt sig av min privata lilla receptsamling jag haft online i många år. Den innehåller enkla, snabba rätter för oss som helst lämnar köket och gör något annat.

Gransholm, Småland 2019. Ett torp i skogen. Fisksoppa. Foto Johanna Ene.

Här kommer recept på Juliansk Fisksoppa. Mustig, matig men inte kryddstark.

För ca 2 personer behövs:

4 små potatisar
2 laxfiléer
1 burk creme fraiche saffran och tomat
1 näve räkor el kräftstjärtar
2 nävar färsk spenat (kan bytas mot 1 näve färsk basilika)
1/2 buljongtärning (grönsak el fisk)
Persilja

Gör så här:

Tärna potatis och fisk.
Lägg potatisen och buljongtärning i kastrull och häll på vatten så att det täcker precis.
Koka nästan klar.
Lägg i fisk.
Koka tills fisken är nästan klar, ca 5 min.
Häll i creme fraiche.
Häll i räkor el kräftstjärtar.
Koka upp.
Klipp i spenat och persilja.
Kolla att fisken är klar.

Ät.

Gransholm, Småland 2019. Ett torp i skogen. Fisksoppa. Foto Johanna Ene.

Den här soppan går enkelt att göra åt ett helt kompani och livnära sig på en hel vecka, tänker jag. Märkte dock att just creme fraiche saffran och tomat inte finns i alla affärer. Då är du tyvärr körd.

Gransholm, Småland 2019. Ett torp i skogen. Fisksoppa. Foto Johanna Ene.

Receptet till denna lärde jag mig precis nyss under min flykt till Småland och Julia. Därav det ståtliga namnet jag gav den. Men egentligen är receptet ur en sådan där liten pamflett man ibland får gratis i mataffären. Tror just denna var från Ica för många herrans år sedan då Julias mamma gjorde inköp.

Gransholm, Småland 2019. Ett torp i skogen. Fisksoppa. Foto Johanna Ene.

Blev kär i denna fisksoppa, så god och mättande!

Flykten till Småland

Flykten till Småland, till torpet i skogen och min vän var inte tillräckligt dramatisk. Ibland måste jag fly min egen tillvaro av mammaskap, fruighet och egna tankar som slutat ta sig utanför fyrkanten. Särskilt viktig blir den årliga flykten när en av mina bästa vänner bor alldeles fördjävligt långa mil bort. Björboholm – Hovmantorp är inte på jag-kommer-över-på-en-kaffe-avstånd.

Istället för dramatisk flykt dit blev min avfärd hemåt igen efter vistelsen mer dramatisk. Grät som ett barn i bilen till halvkass musik och separationsångesten var total. Så går det när man har det för bra i Småland. Får skylla mig själv.

Till cirkusen i gläntan! Nej, blivande medeltidstält, för här arbetades det hårt inför medeltidsveckan på Gotland. Avspärrningen med staket och skottkärra är till för Nisse, robotgräsklipparen. Dumt om han klipper linorna. Det är förresten hit jag drar när zombie-apokalypsen kommer. Det finns ved, levande matproducenter, växande gröda, naturens krafter, två smarta människor och kunskap om hur man bygger sitt eget armborst.

Gransholm, Småland 2019. Ett torp i skogen. Tupp och höna. Foto Johanna Ene.

De levande matproducenterna. Tuppen heter Per Albin Hansson.

Gransholm, Småland 2019. Ett torp i skogen. Odla persikor i Sverige. Foto Johanna Ene.

I Småland finns dignande persikoträd! Himmelen.

Gransholm, Småland 2019. Ett torp i skogen. Växthus. Foto Johanna Ene.

De har byggt ett växthus och det är från en skiss ur mina drömmar. Färgerna. Tegelgrunden. Basilikan som växer som ett monster. Älskar! Inuti hänger en så fin loppisfyndad kandelaber i taket.

Gransholm, Småland 2019. Ett torp i skogen. Kandelaber i växthus. Foto Johanna Ene.
Gransholm, Småland 2019. Ett torp i skogen. Foto Johanna Ene.

Efter att inga barn alls attackerade mig i sängen eller skrek tills jag gick upp blev det yoghurtfrukost med hemsnidad träsked. Julias man Kristoffer är träslöjdslärare och det går igen i hundra vackra ting och detaljer i huset.

Gransholm, Småland 2019. Ett torp i skogen. Träsked. Foto Johanna Ene.
Gransholm, Småland 2019. Ett torp i skogen. Foto Johanna Ene.

Kaffesystrar är vi. Har du hett vatten, en tratt och ett filter plus kaffe, ja då blir det kaffe ska du veta och vem behöver fräsande, otympliga kaffemaskiner? Inte vi. Vi behöver prata.

Gransholm, Småland 2019. Ett torp i skogen. Foto Johanna Ene.

Känner mig så otroligt hemma i det här köket. Julia föddes exakt på dagen en månad efter mig. Sedan dess har vi delat Pettson och Findus och fantasifoster. Nu delar jag också Pettson och Findus med min dotter på fyra. Hjärta runt det.

Gransholm, Småland 2019. Ett torp i skogen. Fisksoppa. Foto Johanna Ene.

Ur det Julianska köket kom mat i den form jag gillar bäst; extremt lättlagat och löjligt gott. Fisksoppa med creme fraiche saffran. Recept kommer i ett eget inlägg tänker jag.

Gransholm, Småland 2019. Ett torp i skogen. Foto Johanna Ene.

Middagsutsikten. Julia är 36 och har varit tant i många år, då har man såklart många pelargoner. Att säga att hon är tant är ingen förolämpning alls, om någon trodde det. Hon gick från alv till tant och båda är så självklara och befästa i hennes person på det mest härliga vis. För mig är hon en person som bara är den hon är utan omsvep. Är du tant så VAR tant! För det är fint.

Gransholm, Småland 2019. Ett torp i skogen. Foto Johanna Ene.

Och så köksbordsutsikten.

Och i taket finns det kärlek och musik och fåglar på takbjälkarna.

Gransholm, Småland 2019. Ett torp i skogen. Foto Johanna Ene.
Gransholm, Småland 2019. Ett torp i skogen. Foto Johanna Ene.

<3

Gransholm, Småland 2019. Ett torp i skogen. Tv-serie Dirk Gently's Holistic Detective Agency, Douglas Adams. Foto Johanna Ene.

Vi har mycket lik smak vad gäller film och tv-serier och Julia visade den här för mig. Dirk Gently’s Holistic Detective Agency, baserad på bok av Douglas Adams (Liftarens Guide till Galaxen, ni vet. Vet ni inte så är det dags nu!) Jag kunde inte åka hem förrän vi sett hela säsong 1! Ögon som tefat, så bra! Finns på Netflix. Handlar om tidsresande och vänskap. Skruvad, excentriska karaktärer, våld och ett fall att lösa.

Gransholm, Småland 2019. Ett torp i skogen. Julia. Foto Johanna Ene.

Här är hon, skarpaste hjärnan och vassaste sömmerskan jag vet. Det närmsta en syster jag någonsin kommer ha. Jag åkte till Småland för att tömma min själ ihop med någon som respekterar den till fullo. Jag åkte hem som om någon injicerat mig med livet igen. Det här är människan som gör mig vacker både utvändigt och invändigt. Hon är MytOmSydd, kostymmakare och kostymdesigner som jag ibland fotar och är modell för. Hon skapade min brudklänning, här kan man se.

Gransholm, Småland 2019. Ett torp i skogen. Katt. Foto Johanna Ene.

Lilla Svart glömde nog snabbt sitt nya sängsällskap. Hej då Småland. Jag kommer nog tillbaka snart, för det finns korsetter att fota och kaffe att dricka. Måste hejda mig från att leta småländska hus på Hemnet, för det är ändå skönt att ha förskola och jobb nära. Och annat praktiskt.. men så skogen… det tysta mörka.

En presentation

Jag har svårt att rätta mig i ledet. Svårt att bejaka de tysta reglerna inom gruppen. Jag antar det är därför jag ofta känner mig ensam. Men jag står helt enkelt inte ut när ramar ska ställas upp runt mig. Därför skaver det så in i norden ibland. Därför gör jag den här sidan, för att få göra som jag vill. Sno allas spadar i sandlådan.

De sa att när du blir vuxen får du göra som du vill. Det var verkligen den största lögnen av dem alla. Det finns så många oskrivna regler att förhålla sig till att man dånar.

Johanna Ene självporträtt. Foto: Johanna Ene 2017.

Jag heter Johanna och mitt liv är just nu småbarn i litet hus, förvärvsarbetande tandsköterska, egenanställd skribent och föreläsare, hopplös drömmare, flyktförsök till loppisar eller andra kravlösa små platser där jag inte är fru eller mor, grova svordomar ur en tålamodslös kropp och kryp och skav av diverse slag.

Vi bor i ett litet hus mitt emellan Lerum och Alingsås, utanför Göteborg. Jag är skogstjejen som blev en stadstjej som blev en skogstjej. Planerar inte att bli stadstjej igen, känns som om jag och storstaden gjort slut. Vi hade djävligt kul, men nu söker jag ett annat slags äventyr.

Johanna Ene med barn. Midsommar 2019. Foto: Florin Ene.
Jag och mina barn på nu 1,5 och 4 år.

Den här bloggen och sidan kommer bli ett kreativt uttryck i text och foto.

Du kan förvänta dig natur, loppisfynd, recept för den som helst lämnar köket och gör något annat, kanske boktips om jag slutar att somna efter två sidor p g a småbarnsliv, miljö och hållbarhet på en rätt lagom nivå, inredning i någon slags boho-stil, trassliga tankar och sedan får vi se.

Jag är utbildad tandsköterska och arbetar som det. Älskar mitt yrke! Engagerar mig mycket i det men vill utveckla mig mer i min roll som fotograf och skribent. ”Man kan inte både ha kakan och äta den.” Joho. Klart som fan att man kan. Men många är de som jobbar hårt för att få en att backa och tro på det där uttrycket.

Ringblommor och whiskey. Foto Johanna Ene.
Ringblommor och whiskey.

Hoppas vi följs. Kanske finns ni bundsförvanter där ute så att jag inte alltid känner mig så ensam med mitt hjärnskav? Nu blir det whiskey och mörk choklad.

Hej världen!

Foto Johanna Ene 2019.

Jag är här nu! Med en påminnelse i handen om att vägarna är snåriga men oändliga.

Jag byggde en stig av stenplattor genom det gula blomsterhavet i trädgården. Jag sökte efter passande stenar och släpade dem med ynklig muskelkraft till rätt plats. De skar in i mina händer. Jag grävde spår och la dem på plats. På bara knän fyllde jag mellanrummen med sand. Sedan stampade jag dem på plats och skrek:

”LIGG HÄR! För jag ska ha snabbaste vägen till mina odlingar, och omvägar är ingenting för mig!”

De ligger kvar och jag kan sarga mina händer på att lägga ut tusen stigar till för att ta mig dit jag vill.