Fattigmanssoppa

Det höstvinterruskar, både ute och i min plånbok. Under utgifternas prime time december lever vi på en inkomst. Jag ser det inte som ett problem, snarare som en god utmaning som kan vara nyttig att känna på för att veta vad man klarar. Givetvis kan jag känna oro ändå. Inte över december, men över en just nu oviss framtid.

I kylskåpet skralt. Jag stänger det och middagsmats-funderar. Byter blick och öppnar igen. Nu finns det ju fullt av mat; potatis, morot och kål! Att vara mat-magiker ligger inte naturligt för mig, men idag har vi så fantastiska hjälpmedel så det blir lätt att koka soppa på en spik. Jag Googlar helt enkelt ”potatis morötter kål” och får fram ”kålsoppa”.

En enkel klassisk rätt på det som man förmodligen hittade i skafferiet en senhöst i Sverige förr i tiden. Billiga råvaror som odlas här och kan vinterförvaras.

Här är recept på kålsoppa:

För ca 4 personer behövs:

ca 500 g vitkål
2 morötter
2 potatisar
1/2 gul lök
1 msk smör el valfri olja
2 tsk sirap
10 kryddpepparkorn
1-2 lagerblad
15 dl grönsaksbuljong
Ev salt och peppar

Gör så här:

Ansa och skär kålen i ca 2 cm stora bitar. Skala och tärna morötter, potatis och lök.
Bryn kål och lök i en kastrull med smör/olja tills det fått lite färg.
Ringla över sirap och bryn med ca 1 min.
Tillsätt övriga ingredienser.
Låt koka sakta 30 min.

Variationer: Byt ut buljongen till höns/köttbuljong och ha några skedar köttfärs eller frikadeller i.

Ska matlagningen gå fort så förbered potatis, morötter och kål dagen före och lägg allt i en skål med kallt vatten i kylen. Då håller det sig fräscht.

Soppan lagar sig själv på spisen och jag går ut i frosten en stund. Det luktar kål kring huset, med andra ord det luktar fis!

Vi sätter oss till bords och hela upplevelsen av soppan med doften, smaken är en resa tillbaka i tiden till farmor och mormors kök. Aha! Det är ju det här jag försökt efterapa men aldrig fått till. För inget är som att äta maten och sitta vid borden jag satt vid som barn. Mina egna barn håller inte med, kålsoppan är ett äkta bottennapp.

Tidigare har jag försökt göra farmors grönsakssoppa. Frågat henne flera gånger om exakt recept men i hennes generation är det sällan recept utan ”på en höft” och ”som man tycker” vilket gör mig galen. Men nu förstår jag att jag tidigare missat kryddpepparkorn och lagerblad.

Spartanskt, oansenligt och gott.

Önskar du något tjusigare men ändå enkelt så bjud på Juliansk Fisksoppa!

Annons

Den lilla lyckan

Jag ligger rätt på golvet. Svettig efter ett zumbapass i ensamhet som jag log och skrattade mig igenom.

Jag gör yoga som stretch och nedvarvning. Musklerna är stela, kroppen långt ifrån smidig. Det är skönt att inte bry sig om det. Altandörren står på vid gavel så att byarna av höstvind kan storma in. I en vridning tittar jag ut mot den jämngrå världen och lyssnar på fåglarna. Det gör lagom ont från muskelfästena och golvet är för hårt men just här och prick nu känner jag mig lycklig.

Egentligen borde livet kännas motigt nu, jag har precis tvingats lämna ett älskat yrke, hälsan har stretat emot och ekonomin fått sig en törn. Men jag känner en sådan ren glädje för hela nuet.

På golvet i en obekväm vridning. Kroppen full av lyckorus och höstvinden som sveper in och tar mig med till det som är viktigare än jobb och pengar.

Det var längesedan jag kände så här.

Jag är tacksam mot mig själv för att jag verkligen lyssnade på min kropp det här året. Tacksam för att jag för en gångs skull släppte hårdheten gentemot mig själv och tillät mig vara sjukskriven. Utan mental bestraffning.

I våras slutade jag träna för att andningen blev svår. Slutade med mycket för att orka fortsätta jobba. Nu kom domen; arbetsrelaterad allergisk astma. Först sjukskrivning, sedan avslutad anställning och ett farväl till det yrkesliv jag valt och älskat. Tandsköterska och stolt, för alltid.

Men, friheten i att kunna dra luft djupt ner i lungorna och släppa ut den i en kraftig puff. Friheten i att kunna andas! Det är lycka. <3

Annons

Flykt till sagovärlden

Den här bloggens livsstart genomsyras av flykt märker jag. Antar att det speglar hur den här hösten känns och ur ett behov. Jag fick lära mig för längesedan att flykt är något negativt, något som måste stävjas och undvikas. Det håller jag inte med om idag, det finns många olika slags flykter och ibland är de nödvändiga och till och med tror jag de kan vara läkande.

Somliga, som Wonder Woman, tar på sig en superhjältedräkt och får krafter utöver det vanliga. Jag tar på mig en sagodräkt och känner både kraft och helande. Att få fly till en annan värld en stund, vara någon annan och gå utanför min annars kanske snäva vardagliga fyrkant av verklighet.

Jag älskar maskerad, har alltid gjort. Att få förvandla mig själv är förknippat med förundran och magi, något klickar inuti och släpper lös det där kraftdjuret vi alla bär på. Det är väl som ett verktyg, en mantel med magi. När jag spelar dataspel får jag också på mig den, fast virtuellt och i fantasin.

Just nu känns det som om min tillvaro lossnat från sitt fäste och kraschat ner i huvudet på mig. Jag trodde jag hade en plan, men kanske vill inte min kropp vara kvar i mitt yrke. Att plötsligt tvingas omvärdera val och framtid när klockan tickar och jag känner mig som kaninen i Alice i Underlandet.

TICK TOCK!

Samtidigt som det känns som om jag släppt lös något. Känns som ett vilddjur inom mig, men kanske är det mitt hjärta som vill slå sig fri? Jag börjar nosa på det där om att lyssna på sitt hjärta, hur viktigt det är. Jag har verkligen tappat bort hur man gör men jag ska försöka.

Hur lyssnar du på ditt hjärta? Jag behöver verkligen råd!

Vad tänker du om flykt, och hur ser din förklädnad ut?

Dagens soundtrack: Big Little Lies Soundtrack season 1 & 2

Annons

Det finns en kvinna som gör mig vacker

När man kommit så långt i livet att man burit barn och fött fram dem, sliter jobb och sover stört så känner man sig inte särskilt ofta underskön längre. Men det finns bot för det, för i Småland finns en kvinna som gör mig vacker. Det var dit jag flydde i somras. I Småland finns bot och bättring.

Bild för kostymdesigner och kostymmakare Julia Elstring Högberg och företaget Mytomsydd som visar korsett och kjol.

Jag har redan berättat om Julia. Förutom att dricka kaffet och prata livet samarbetar vi en del kring hennes företag Mytomsydd. Julia är utbildad kostymmakare och kostymdesigner och skapar främst historisk kostym. I alla år har jag varit hennes modell och lilla allt-i-allo-slav, en roll jag tycker mycket om! I somras önskade hon återanvända mig som korsettmodell, något jag först var lite tveksam till då det kroppsliga självförtroendet tyvärr är sådär efter att två barn passerat igenom den. Men så påminde Julia mig om att ”hallå eller det är ju därför man haaaar korsett”!

Just det! 🙂

Bild för kostymdesigner och kostymmakare Julia Elstring Högberg och företaget Mytomsydd som visar korsett och kjol.

”Den här dräkten med korsett, kjol och turnyr är inspirerad av historisk siluett och steampunk.

Puffen där bak kallas turnyr. Egentligen så är turnyren en underkjolsstomme, men i den här uppsättningen kläder så används den istället ovanpå kjolen för att ge en tidstypisk siluett från runt 1880-talet.

Korsetten är gjort efter eget mönster, en modell som ligger lite tidigare i tiden, ca 1850-1860.” – Mytomsydd.se

Bild för kostymdesigner och kostymmakare Julia Elstring Högberg och företaget Mytomsydd som visar korsett och kjol.

Snälla, låt mig få vara din modell tills dagarna tar slut, jag hoppas få stå vid dina sida i korsett och underkjolsstomme när gäddhänget fladdrar från underarmarna och rynkorna hoppar i ansiktet när jag skrattar! Jag kommer vara vacker, jag vet det. Dina kreationer är magi, och din känsla för att placera dem på en kropp så att man med hela sitt väsen kliver in i sagan är otrolig. Vill alltid vara i Mytomsydds saga.

Bild för kostymdesigner och kostymmakare Julia Elstring Högberg och företaget Mytomsydd som visar korsett och kjol.

Tanken med foto-sessionen var ”dock-flicka i saga”. Tycker vi fick till det. Älskar hur vi samarbetar kreativt; vi har inga bestämda roller utan tar oss an det vi är bra på och hjälps åt. Den här gången fotade Julia och jag redigerade bilderna utifrån hennes vision. Eftersom det är hennes kläder som ska presenteras är det givetvis hennes idé och vision vi jobbar utefter. Men de är alltid inspirerande.

Bild för kostymdesigner och kostymmakare Julia Elstring Högberg och företaget Mytomsydd som visar korsett och kjol.
Bild för kostymdesigner och kostymmakare Julia Elstring Högberg och företaget Mytomsydd som visar korsett och kjol.

Det är äkta måttsydda korsetter som Julia tillverkar, med skenor och hela baletten, så som det begav sig. Jag har flera korsetter i min ägo som Julia sytt och jag har svirrat runt på mitt eget bröllop, gått ut på krogen och dansat natten lång på rave i dem. Visst hindrar det rörligheten en del, knyta skorna kan du glömma, men min rygg tycker om korsett! Skönt stöd och rak rygg.

Korsett är dock ett plagg man ofta behöver assistans med att både få på och av. Fin social grej. Blivit en del roliga scener när vi fotat förr om åren. Minns en gång vid Surtesjön…. Två kvinnor, ett träd och en korsett som ska snöras. En kvinna (jag) håller sig fast i trädet, en annan kvinna (Julia) bakom snörandes med knät i ryggen på den första kvinnan som i sin tur ropar ”hååårdare!!!”! I bakgrunden en promenerande människa med stora ögon… Haha, vi bjuder på den!

Bild för kostymdesigner och kostymmakare Julia Elstring Högberg och företaget Mytomsydd som visar korsett och kjol.

Att sitta rakt upp-och-ned med korsett, som på den allra första bilden, är mycket bra magträning! Att tänka på om du för första gången ska bära en äkta korsett som är ordentligt snörad är att ha insatt person till hands för att lätta på snörningen när du känner för att andas lite igen. 😉 Skönt för ryggen i all ära men andra främre organ mår inte alltid jättebra av att vara insnörade för länge. Ni vet när man ser på film eller hör talas om att damerna förr dånade (svimmade) och det ter sig tjusigt när de blev uppfångade av en stilig stark man… Ja, men sanningen var ofta att de svimmade p g a syrebrist av för hårt snörad korsett.

Se också upp med korsett och graviditet. När getingmidjan var högsta mode var även missfall vanligt. Kvinnomode har genom tiderna, och även idag, genomsyrats av plagg och accessoarer som hämmar och till och med vanställer våra kroppar. Höga klackar, trånga kläder… Det tycker jag vi ska påminna oss om och vara kritiska till, för vad gör det med oss egentligen?

Men att då och då njuta av att få ta på sig en vacker korsett och smälla klackarna hårt i golvet ser jag inget fel i. Wham bam! Medvetenhet och njutning.

Bild för kostymdesigner och kostymmakare Julia Elstring Högberg och företaget Mytomsydd som visar korsett och kjol.

Tack Lilla Grå för att du var en enastående statist!

Dräktdesign och tillverkning: Julia Elstring Högberg
Foto: Julia Elstring Högberg
Redigering: Johanna Ene
Modell: Johanna Ene

I november åker jag tillbaka till Småland och den här fantastiska för att fota röda korsetter i den mörka skogen. Det vankas galenskap och te har jag hört. 🙂

Glöm inte besöka Mytomsydds hemsida. Jag har precis byggt henne en ny, ty jag är även webbansvarig. Är du intresserad av en egen måttsydd korsett (eller annat historiskt plagg, bröllopskläder eller teaterkostym) så är det bara att kontakta Julia där. Skulle du vilja se och känna på Mytomsydds kreationer men har långt till Småland och är bekant till mig har jag korsetter och brudklänning här hemma. Säg till! 🙂

Bild för länk till Mytomsydd.se.

Soundtrack: Cranes (Spotify-länk)

Annons

Blotta det mörka och ljuset strömmar in

I mitt förra inlägg ”Rasisten i huset intill” blottade jag både mörka känslor hos mig själv och mörka åsikter från annat håll. I kölvattnet av det var det verkligen som om ljuset strömmade in. Det kom så många underbara och fina kommentarer, alla vackra själar visade sig, och tog över!

I samma veva som alla fina kommentarer kom kändes det som om vi tillsammans motade de med fula ord i sin mun längre och längre in i sina förhistoriska grottor. Det är ju där förlegade rasistiska åsikter och skällsord hör hemma. Känns otroligt bra att veta vilka och hur många fina människor vi har runt oss, övriga vill jag inte ägna mer energi. 

Det gäller att välja sitt fokus, och veta sin anledning.

Dagens soundtrack: Laleh (Länk till Spotify.)

Annons

rasisten i huset intill

Rasisten i huset intill har det inte så lätt, räcker inte till. Livet kanske inte blev som det var tänkt, och grannarna stör. Stör kanske inte de gör, men en anledning är nog så god som en annan när den egna känslan är av den störda sorten.

Än är kvällen inte för långt gången för utomhusarbete. I vårt område måste vi gräva klart nu, kommunen ska snart vrida på kranarna till kommunalt vatten och avlopp. Min man gräver åt oss och som för de flesta arbetande människor med familj blir det på kvällstid. Han skyndar med tiden som finns. Håller sig inom ramarna för tider då lite väsen får ske.

Men det räcker inte.

Rasisten i huset intill kommer ut med mörkret som en arg slängkappa omkring sig. Arg arg arg. Ställer sig på vår tomt framför den lilla grävmaskinen och det är inte ett välformulerat önskemål om att min man ska sluta gräva för kvällen nu som kommer ut. Det kommer vrålande ”STÄNG AV STÄNG AV NU”! Och så kommer det

DIN JÄVLA BLATTE DIN JÄVLA BLATTE

DIN JÄVLA BLATTE DIN JÄVLA BLATTE DIN JÄVLA BLATTE

DIN JÄVLA BLATTE DIN JÄVLA BLATTE

DIN JÄVLA BLATTE

Så där kommer det ut, som en okontrollerad spya rätt i ansiktet på den jag älskar mest i hela världen. Bara genom att skriva detta känner jag hur något av vansinneskaraktär vaknar i mitt bröst. Ett vilddjur väckt av någon annans hat. Och där har vi det; hat som föder hat. Precis så är det. Jag känner det så tydligt.

Kl 21:20 hände det, jag hörde.

Kl 21:30 kommer min man in. Han är bra på att behärska sig och det blev ett ensidigt krig som han inte gick in i. Men jag…. när någon skadar de man älskar, uttrycker hat mot de man älskar… då föds mitt eget hat och det är överväldigande och härskande känslor. När man förstår potentialen av sådana känslor… en skrämmande insikt.

Visst finns det värre saker som kan skrikas ut. Det är inte ordvalen i sig, det är åsikterna bakom och det fullständigt orimliga i att en vuxen människa beter sig så mot sin granne.

Jag brukar göra mitt bästa för att tänka bortom situationen framför mina ögon, väga in människors olika situation och öden jag inte känner till. Alla har sina skäl till en dålig dag eller ett udda beteende. Men när det kommer till rasism är min förståelse och eventuella empatiförmåga slut. Där går min gräns och den är förbannat tydlig.

Jag tänker inte låta mitt hat gro, dit ska ingen få mig. Jag vill lyfta det här för att smygrasismen på den egna gatan är den värsta sorten och ska inte få slinka förbi obemärkt. Nu släpper jag det här och vänder mig bort.

Men du ska noga veta vad jag tycker och var jag står. Jag kan stoppa undan monstret som rasism väcker inom mig, men du kommer alltid se det i mina ögon. Det ser dig för vem du visade dig vara. Nu vet jag var jag har dig, och det är bättre än en falsk fasad.

Jag hör dig. Jag ser dig. Glöm aldrig det.

Annons

Morgonreflektioner

– Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Adlibris. –

Den här veckan är helt ny. Den här morgonen extra ny. En vecka med helt nya morgonrutiner med stress och tårar som följd. Men så kom en helt annan slags morgon idag, en motsats med medvind.

Det nya i att plötsligt ha två förskolebarn och ha ensam morgonstund och avfärd med dem. Dålig sömn, tidig morgon och gråtande minsting som förstått det fruktansvärda i det här med att jag brutalt lämnar henne. Ett klädfel och storasyster får ilskeutbrott som föder mitt vansinnesutbrott. Borsta tänder och gråta lite. Lämna barn på förskolan som är en gråtande krabba på mig. Gråta i bilen till jobbet lite grann. Skaka av mig. Jobba jobb.

Idag var första morgonen då jag på riktigt får jobba hemifrån med rutiner, och utan övrig familj som fladdrar omkring runt mig. Det är svårt för andra att respektera att man arbetar när man är hemma, och det blir då svårt att själv respektera det. Plötsligt hänger man tvätt och torkar bajsrumpa istället.

I morse var som alla andra vardagsmorgnar. Men något var grundligt annorlunda. Det kändes som skillnaden satt djupt in i min själ. Vi vaknade före klockan, alla utsövda och ingen ledsen. Den vanliga morgonstressen jag känner var det som om någon blåst ur mig. Japp, kände mig urblåst på ett skönt sätt!

Allt flöt. Talade om för barnen att nu skulle vi inte ta bilen till förskolan utan promenera. Storasyster blev jätteglad och det verkade som om det hade en lugnande inverkan på lillasyster. Slippa bli instängd trångt i bil. Nu blev det vandrande frihet i väldigt höstvacker natur. Klar luft, kittlande sol. Lugn och ro.

Tassade in på förskolan och allt var tyst. Ville viska, var rädd att väcka oss ur det magiska. Lämnade två älskade barn och ingen grät idag. Så började jag min egenbestämda arbetsmorgon med en fotopromenad längs sjön. Har längtat länge efter att utveckla min fototeknik och kamerahantering men den tiden tar man sig inte. Nu ska det ingå i mitt arbete. Ni kan följa min promenad genom bilderna här.

Jag tycker morgnar är svåra, att dessutom vara en harmonisk förälder då är en ekvation jag går vilse i. Dagens fina morgon fick mig att tänka. Vilken typ av tillvaro är jag egentligen lämpad för? Är det rimligt att vi alla helt sonika ska anpassas till samhällets idé om vardagens vara? Jag har alltid haft svårt att rätta mig i ledet, samtidigt är jag duktig på att vara duktig. Tyvärr tror jag att det sistnämnda ofta straffar mig.

När jag gick längs sjön med kameran och andades kom jag på mig med väldigt starka känslor, som om det var livet, kreativitet och lust jag andades in. Små elektriska impulser flög genom kroppen, ut genom fingertoppar och huvudknopp.

Testade nya kamerakunskaper, bemästrade ljuset och när jag tittade på resultatet på displayen knockade aha-upplevelsen mig på ett sätt det var längesedan jag upplevt. Den känslan vill jag fortsätta jaga.

För att analysera skillnaden i den här morgonen tror jag att gårdagskvällens val påverkade. Efter ett gäng slitiga dagar sa både kroppen och knoppen AJ SOM FAN. De bra rutiner jag hade satt upp sumpades när jag antagligen behövde dem som mest. Igår skrek mitt inre på mig att jag var en envis dum jävel som lyssnar för sent.

Så när barnen var lagda tog jag fram yogamattan. Min rygg är hemskt ond så gjorde ett lugnt rygg-pass från Yoga För Alla (finns gratis på YouTube här). Sedan 5 minuters tyst meditation där jag följde andningen. Är total meditationsnybörjare, har kommit igång och fått många bra insikter tack vare boken ”The Mind Illuminated”, finns på Adlibris här (reklamlänk).

Efter träningen kapade jag tiden och hängav mig åt lustfylld aktivitet; dataspel! World of Warcraft Classic är just nu min fristad. När klockan var 21 stängde jag av datorn. Skärmfri timme innan läggdags. Läste fotobok. Skrotade runt. Sket i alla s k måsten och borden. Vi skulle överleva ändå, resonerade jag. Sov gott!

  • Yoga + meditation 35 min
  • World of Warcraft 1h
  • Skärmfri + kvällsrutin 45 min
  • Kl 21:45 i säng

Det svåra är att fortsätta vara snäll mot sig själv, varje dag. Vara fast beslutsam om att tid för sådant som gör mig hel är viktigt och värt, inte bara för mig utan för alla runt mig. Vi har potentiellt ett helt liv till disk och tvätt, men det är inte det vi kommer vara tacksamma för när Hin Håle hämtar oss på domedagen.

Nu ska jag älska den här dagen av kreativt skrivande, fotoredigering, företagsplanering och telefonmöte!

Dagens soundtrack: Chill ambient etc, Spotify playlist.

Annons

Galliano och kvinnor

Sen kväll och ett vinglas med Galliano på den ena högtalaren och kvinnliga röster ur dem båda. Den röda veckan är nära och hormonerna brinner i mig. Självklart behöver jag kvinnliga röster och texter som delar mitt vemod, min eld, min ilska, min passion och mina tårar utan någon anledning. Utan bara för njutningen i att vara kvinna med allt vad det innebär.

Rostrosa blommor. Foto Johanna Ene.

Samtidigt renoverar jag min lägenhet och målar vitt med glas i hand denna kväll som är fylld av allt annat än oskuldsfullt vitt. Ur högtalarna kommer röster från Regina Spektor, Lykke Li, Veronika Maggio, Melissa Horn, Björk, Christina Aguilera, Anna Von Hausswolff och några till. jag är en med dem alla för känslorna de förmedlar har jag känt och upplevelserna däri har hänt. Trots att allt allt allt i mitt liv just nu är mer än jag kunnat drömma om så njuter jag av att fördjupa mig i mörkret som finns i mig och tankar som jag inte delar.

Regntunga löv i motljus.  Foto Johanna Ene.

Ikväll har jag svurit, ikväll har jag gråtit, ikväll har ilska med passion pumpat genom mig. Jag älskar att vara kvinna och på en helt annan planet än männen. Starka känslor är livets krydda, om du vet hur du ska uppskatta dem.

Grådis och regnbåge.  Foto Johanna Ene.

<3

Annons

Min syn på kooperativ förskola

När vi väntade vårt första barn fasade jag över tanken på förskolestart. Min syn på förskola var aningen förlegad, sedan tiden då jag själv gick på dagis. Men även smutsad från det korta gästspel jag gjorde som vikarie på förskola. Förvaring under stökiga former.

Min syn på förskola. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.

Vårt första barn började förskolan vid 13 månaders ålder. För mig känns det väl tidigt, men det var de förutsättningar vi hade då. Vårt andra barn ska precis skolas in, nu 1 år och 8 månader. Lugn och nyfikenhet gror i mig inför det. Nu vet jag att hon får så väldigt mycket ut av tiden på förskolan och det ska bli spännande att följa hennes utveckling där.

Min syn på förskola. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.

Våra barn går på ett föräldrakooperativ, vilket betyder att det är en privat förskola som drivs av sina medlemmar (oss föräldrar). Kooperativ är samarbete och gemenskap, vilket resulterar i en hel del engagemang och åtaganden för oss föräldrar. Allt från det dagliga städet av lokalen, fix av gården, styrelsearbete, underhåll och arrangemang av roliga tillställningar.

Invigning av hönshus på kooperativ förskola. Foto Johanna Ene.

Förra hösten invigdes ett helt fantastiskt hönshus med kycklingar som barnen nu är med och tar hand om. De bor i en cirkusvagn och deras utegård är en cirkus med alla tänkbara tillbehör! Allt byggt av föräldrar. Nu värper hönorna ägg som säljs på sommarfest och skördefest.

Hönshus i form av cirkusvagn. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.
Höns. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.
Ägg från frigående höns på förskola. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.

Tillsammans med vår kokerska, barnen och föräldrar ordnas skördefest på hösten. Det har syltats, lagts in, odlats och skördats till den grad att det är ganska svårt att greppa att detta är vår förskola och att en förskola kan vara så här fantastisk. Men det bygger på arbete och gemensamma krafter, vilket jag saknar i många andra sammanhang idag.

Skördefest. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.

Försäljning på förskolans gård av extremt närproducerat.

Skördefest. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.
Skördefest. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.

Så här ska det vara för att hjärtat ska vara varmt och vara med. Pengarna från försäljningen går direkt till förskolan och barnen. I år köptes ett växthus. Jag sitter i förskolans styrelse som sekreterare och kan intyga att det är extremt tuffa tider för att driva förskola, särskilt privat sådan. Vill man dessutom värna om mindre barngrupper straffas man hårt ekonomiskt. Förskolor behövs, bra sådana där både barn och personal trivs!

Barnens trädgård. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.

Barnens trädgård med odlingar. Tusen gånger finare än vår egen här hemma kan jag intyga.

Humla på blomma. Foto Johanna Ene.
Min syn på förskola. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.

Jag älskar att mina barn får gå på en förskola med detta lantliga tema. De lär sig var maten kommer ifrån, får vara med i köket och sedan smaka på resultatet. Närheten till natur och djur tror jag hjälper till att lägga grunden till många bra egenskaper hos oss.

Min syn på förskola. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.

Allt slits hårt på en förskola. Varje år har vi en gemensam fixardag på gården då vi städar och reparerar. Det fina med ett kooperativ är att det finns så många olika yrken och kunskaper representerade bland medlemmarna. Det är så vi får det att fungera, någon kan snickra och någon kan bokföring (och jag kan skriva och är således sekreterare just nu). The circle of knowledge, right?

Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.
Min syn på förskola. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.

Föräldrakooperativ passar inte alla. Du måste ha viljan att lägga tid och engagemang. För oss som nyinflyttade med första barn var det fantastiskt. Vi fick direkt kontakt med föräldrar i området och har lärt känna människor vi antagligen inte hade mött annars. Det ger trygghet åt både oss och barnen.

Jag älskar vår förskola av hela mitt hjärta! Vår äldsta dotter har lärt sig så mycket, både kunskapsmässigt, om sig själv och hur man behandlar sina kamrater. Förskolan har gett henne fler trygga vuxna och goa kompisar. På det sätt hon har fått utvecklas hade vi faktiskt aldrig kunnat leva upp till själva här hemma.

Min syn på förskola. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.

Men dagarna är för långa. Det är det enda som skaver i mig. Dock har det inget med själva förskolan att göra, utan hur samhället ser ut, hur vi förväntas arbeta och vilken ekonomisk standard vi bör kunna visa upp. Den grejen är som en förbannad tistel som någon illvilligt lagt på stolen jag sitter på. Det skaver och sticks och jag kan inte nöja mig med att sitta kvar så.

Det hjälper att barnen varje morgon får ett varmt mottagande på förskolan, av personal som gör sitt yttersta för att hinna med alla vid dörren. Om lämningen varit tuff med tårar får vi ett sms från personalen när allt är bra igen. Guld värt! Det hjälper att på riktigt känna i hjärtat att de är på det bästa stället som är möjligt, förutom hemmet.

Min syn på förskola. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.
Odling. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.

Min syn på kooperativ förskola är att man får det man ger, en ekvation jag gillar. Att driva förskola så här gör att jag bryr mig om allt väldigt mycket. Jag dras in i verkligheten och får se på riktigt hur viktigt det är att personalen trivs, för att de ska stanna. Plötsligt handlar det inte bara om en utomstående instans där mina barn finns på dagen, det blir så mycket mer. Som en förlängd del av vad varje medlemsfamilj representerar och skjuter till med.

Graden av engagemang kan variera stort inom ett kooperativ, trots stadgar och regler. Så är det med allt, för att vi är olika, orkar olika, prioriterar olika och bryr oss olika mycket. Men en sanning är nog att i den tid vi lever i nu är föreningsliv och kooperativt tänkande inte på första plats. Jag engagerar mig mycket i mitt yrke som tandsköterska, och att få folk att vilja förena sig är emellanåt som att skalla en betongvägg för att få den att rasa. Men vem fan ger sig?

Min syn på förskola. Föräldrakooperativ lantlig förskola. Foto Johanna Ene.

Skolverket – Så här fungerar förskolan

Annons

Ångesten Dagen före första dagen

Alla ”dagen före första dagen” av någonting är för mig hopplöst ångestfyllda och hemska. Dagen före första dagen på nya jobbet för drygt sex månader sedan var förfärlig, en ren kavalkad i ångest, oro och nervositet.

I måndags började jag jobba igen efter fyra veckors semester. Det var en bra dag! Hektiskt men roligt och allt gick hur fint som helst. Dagen innan däremot… jag jobbar på att lära min hjärna att sluta måla fan och hans moster på väggen varje gång en dagen före någonting. Det går trögt.

Talade med mamma i telefon. Hon påminde mig om att vi båda två är så där känslostyrda och lätt går upp i våra hjärnspöken. Det bara är så. Vi får försöka hålla varandras hattar och sitta ner i båten när det stormar. Jag älskar alla mina starka känslor, oh det gör jag! Men ibland förstör de dagar som borde varit glada.

Läser om bio-hacking och tänker att jag borde hacka min hjärna, och kanske min själ för att slippa denna ångest dagen före första dagen. Den är helt himla onödig. Jag har hackat mig själv många gånger förut inser jag, utan att känna till denna benämning för det.

Det går att förändra det mesta, när vi slutat hitta på ursäkter för att slippa.

Ett exempel för egen del:

DÅ: Blyg + scenskräck.
NU: Står på scen och föreläser.

Känslan när man plötsligt inser att man gör det där som först fick en att vilja knyta ihop sig till en boll och kräkas, och tycker om det! Wow. Den är så värd att kämpa för. För min del handlade förändringen som tog mig dit mycket om att bestämma mig för att börja säga ja till allt som kom i min väg som jag kände var utanför min bekvämlighetszon. Jag gjorde det också, undantagslöst.

Vad är din ångest-grej som du hade velat bli av med, och vad är din strategi för at lyckas? Berätta. 🙂

Annons