Vi lever i våra rum, i trädgården och tillsammans. Jag lever i vårsolen och i köket. Jag övar mig på att baka bröd och vårda små plantor, både människoplantor och växtliga sådana. För det finns tid nu.
Jag har svårt att kasta ankare i verkligheten, vi är isolerade i vårt hem så länge något barn har kvar sina förkylningssymptom. Jag känner frid, för första gången på länge. Frid i att ha tid med mina barn, ha tid att pröva brödbak och tid att misslyckas.
Men så måste jag koppla upp mig mot verkligheten och jag känner skuld. Skuld över att jag är hemma med mina barn istället för att vara på jobbet. Tänk att jag känner skuld över något jag inte kan påverka, visst är det vansinne. Men visst är vi många som upplever det. Vi som fostrats till duktiga flickor. När du jobbar, känn skuld över att dina barn är länge på förskolan, och när du inte kan jobba så känns skuld över ditt bristande bidrag till kollegor och företag!
Det är snett.
Att känna skuld för att man är lycklig över påtvingad tid med sina barn. Min familj, de jag kastar allt ur vägen för.
Jag måste våga säga att jag njuter av att leva här i köket, just nu. En påtvingad stillhet. Tack? Jo, tack! Som guld i en ask under en tid då allt är ovisst. Samla på dig det lilla guldet, lägg det i tryggt förvar.
Jag försöker odla min självkänsla, vårda den på samma sätt som jag vårdar mina barn. För om jag gör det kommer jag bli fri från den förbannade skulden. Vi är alla en del av det här nu. Det får inte vara förbjudet att känna att man för stunden fått något fint.
Nu kan helt andra värden få växa, och det är vackert.
Jag ligger rätt på golvet. Svettig efter ett zumbapass i ensamhet som jag log och skrattade mig igenom.
Jag gör yoga som stretch och nedvarvning. Musklerna är stela, kroppen långt ifrån smidig. Det är skönt att inte bry sig om det. Altandörren står på vid gavel så att byarna av höstvind kan storma in. I en vridning tittar jag ut mot den jämngrå världen och lyssnar på fåglarna. Det gör lagom ont från muskelfästena och golvet är för hårt men just här och prick nu känner jag mig lycklig.
Egentligen borde livet kännas motigt nu, jag har precis tvingats lämna ett älskat yrke, hälsan har stretat emot och ekonomin fått sig en törn. Men jag känner en sådan ren glädje för hela nuet.
På golvet i en obekväm vridning. Kroppen full av lyckorus och höstvinden som sveper in och tar mig med till det som är viktigare än jobb och pengar.
Det var längesedan jag kände så här.
Jag är tacksam mot mig själv för att jag verkligen lyssnade på min kropp det här året. Tacksam för att jag för en gångs skull släppte hårdheten gentemot mig själv och tillät mig vara sjukskriven. Utan mental bestraffning.
I våras slutade jag träna för att andningen blev svår. Slutade med mycket för att orka fortsätta jobba. Nu kom domen; arbetsrelaterad allergisk astma. Först sjukskrivning, sedan avslutad anställning och ett farväl till det yrkesliv jag valt och älskat. Tandsköterska och stolt, för alltid.
Men, friheten i att kunna dra luft djupt ner i lungorna och släppa ut den i en kraftig puff. Friheten i att kunna andas! Det är lycka. <3
– Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Adlibris. –
Den här veckan är helt ny. Den här morgonen extra ny. En vecka med helt nya morgonrutiner med stress och tårar som följd. Men så kom en helt annan slags morgon idag, en motsats med medvind.
Det nya i att plötsligt ha två förskolebarn och ha ensam morgonstund och avfärd med dem. Dålig sömn, tidig morgon och gråtande minsting som förstått det fruktansvärda i det här med att jag brutalt lämnar henne. Ett klädfel och storasyster får ilskeutbrott som föder mitt vansinnesutbrott. Borsta tänder och gråta lite. Lämna barn på förskolan som är en gråtande krabba på mig. Gråta i bilen till jobbet lite grann. Skaka av mig. Jobba jobb.
Idag var första morgonen då jag på riktigt får jobba hemifrån med rutiner, och utan övrig familj som fladdrar omkring runt mig. Det är svårt för andra att respektera att man arbetar när man är hemma, och det blir då svårt att själv respektera det. Plötsligt hänger man tvätt och torkar bajsrumpa istället.
I morse var som alla andra vardagsmorgnar. Men något var grundligt annorlunda. Det kändes som skillnaden satt djupt in i min själ. Vi vaknade före klockan, alla utsövda och ingen ledsen. Den vanliga morgonstressen jag känner var det som om någon blåst ur mig. Japp, kände mig urblåst på ett skönt sätt!
Allt flöt. Talade om för barnen att nu skulle vi inte ta bilen till förskolan utan promenera. Storasyster blev jätteglad och det verkade som om det hade en lugnande inverkan på lillasyster. Slippa bli instängd trångt i bil. Nu blev det vandrande frihet i väldigt höstvacker natur. Klar luft, kittlande sol. Lugn och ro.
Tassade in på förskolan och allt var tyst. Ville viska, var rädd att väcka oss ur det magiska. Lämnade två älskade barn och ingen grät idag. Så började jag min egenbestämda arbetsmorgon med en fotopromenad längs sjön. Har längtat länge efter att utveckla min fototeknik och kamerahantering men den tiden tar man sig inte. Nu ska det ingå i mitt arbete. Ni kan följa min promenad genom bilderna här.
Jag tycker morgnar är svåra, att dessutom vara en harmonisk förälder då är en ekvation jag går vilse i. Dagens fina morgon fick mig att tänka. Vilken typ av tillvaro är jag egentligen lämpad för? Är det rimligt att vi alla helt sonika ska anpassas till samhällets idé om vardagens vara? Jag har alltid haft svårt att rätta mig i ledet, samtidigt är jag duktig på att vara duktig. Tyvärr tror jag att det sistnämnda ofta straffar mig.
När jag gick längs sjön med kameran och andades kom jag på mig med väldigt starka känslor, som om det var livet, kreativitet och lust jag andades in. Små elektriska impulser flög genom kroppen, ut genom fingertoppar och huvudknopp.
Testade nya kamerakunskaper, bemästrade ljuset och när jag tittade på resultatet på displayen knockade aha-upplevelsen mig på ett sätt det var längesedan jag upplevt. Den känslan vill jag fortsätta jaga.
För att analysera skillnaden i den här morgonen tror jag att gårdagskvällens val påverkade. Efter ett gäng slitiga dagar sa både kroppen och knoppen AJ SOM FAN. De bra rutiner jag hade satt upp sumpades när jag antagligen behövde dem som mest. Igår skrek mitt inre på mig att jag var en envis dum jävel som lyssnar för sent.
Så när barnen var lagda tog jag fram yogamattan. Min rygg är hemskt ond så gjorde ett lugnt rygg-pass från Yoga För Alla (finns gratis på YouTube här). Sedan 5 minuters tyst meditation där jag följde andningen. Är total meditationsnybörjare, har kommit igång och fått många bra insikter tack vare boken ”The Mind Illuminated”, finns på Adlibris här (reklamlänk).
Efter träningen kapade jag tiden och hängav mig åt lustfylld aktivitet; dataspel! World of Warcraft Classic är just nu min fristad. När klockan var 21 stängde jag av datorn. Skärmfri timme innan läggdags. Läste fotobok. Skrotade runt. Sket i alla s k måsten och borden. Vi skulle överleva ändå, resonerade jag. Sov gott!
Yoga + meditation 35 min
World of Warcraft 1h
Skärmfri + kvällsrutin 45 min
Kl 21:45 i säng
Det svåra är att fortsätta vara snäll mot sig själv, varje dag. Vara fast beslutsam om att tid för sådant som gör mig hel är viktigt och värt, inte bara för mig utan för alla runt mig. Vi har potentiellt ett helt liv till disk och tvätt, men det är inte det vi kommer vara tacksamma för när Hin Håle hämtar oss på domedagen.
Nu ska jag älska den här dagen av kreativt skrivande, fotoredigering, företagsplanering och telefonmöte!
Jag är här nu! Med en påminnelse i handen om att vägarna är snåriga men oändliga.
Jag byggde en stig av stenplattor genom det gula blomsterhavet i trädgården. Jag sökte efter passande stenar och släpade dem med ynklig muskelkraft till rätt plats. De skar in i mina händer. Jag grävde spår och la dem på plats. På bara knän fyllde jag mellanrummen med sand. Sedan stampade jag dem på plats och skrek:
”LIGG HÄR! För jag ska ha snabbaste vägen till mina odlingar, och omvägar är ingenting för mig!”
De ligger kvar och jag kan sarga mina händer på att lägga ut tusen stigar till för att ta mig dit jag vill.
