– Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus. –
Minimalism är att leva med mindre och färre. Det berör allt från fysiska ägodelar till det digitala och det mentala. Minimalism är även benämningen på en konstgenre, men det jag skriver om här är minimalism som livsstil där vi ifrågasätter det vi har omkring oss och inuti oss för att söka en mer harmonisk tillvaro där vi tar tillvara på det som faktiskt är viktigt för oss.
Det är själva kärnan längst in vi vill åt, skrufset runt omkring är det som tar upp onödig tid och energi.
→ Här finns en lagom utförlig beskrivning på bloggen Min Minimalism.
Jag har alltid älskat prylar. Små knasiga inredningsdetaljer, minnessaker, bra-att-ha-grejer och reservprylar ut-i-fall-att. Funkat fint och jag har aldrig reflekterat över att jag skulle ändra på det. Sedan blev jag med familj. Två små barn och plötsligt fann jag mig i ett litet sprängfyllt hus. Saker saker saker.
Mina anledningar till att rensa bort saker i hemmet
- Jag avskyr att städa.
- Jag tycker inte om att ta hand om saker om det inte är människor eller växter.
- Alla oändliga val mina saker skapar i vardagen.
- Det finns sällan plats för det jag vill göra då de flesta ytor är upptagna av saker.
- Vi bor litet och jag vill att det ska fungera bra så.
- Att omge mig av ett rörigt plotter stjäl mental energi.
- Jag har svårt att fokusera helt på det jag verkligen vill göra med min tid.
Jag kommer dock aldrig ha vad andra minimalister kallar ett minimalistiskt hem. För mig är det otroligt viktigt att hemmet känns ombonat och personligt. Jag måste omge mig av sådant jag älskar och som får mig glad. Att skapa ett personligt och varmt hem för mig och min familj är högprioriterat.
Jag har märkt att många små företeelser i vardagen tar alldeles för mycket energi, ofta på grund av materiella ting.
Det kan vara att golvytan är för fylld av saker så att städproceduren blir för jobbig (mycket avsky här, och mycket svordomar till lilla dammsugaren som fastnar överallt när jag vill fara fram med den som ett jehuu). Det kan vara mängden barnkläder som fyller hela källarplanet och blir ohanterlig. Eller att köksskåpen är så fulla och röriga att jag blir irriterad av matlagning. Och varför inte alla små högar med saker jag planerat att laga eller fixa som aldrig blir av. Där ligger de och hånar mig.
För vissa kanske det kommer naturligt att ha ett klassiskt avskalat nordiskt hem. Så är det inte för mig. När huvudet försvinner bland molnen förälskar jag mig i för många loppisfynd som måste få komma och bo hos mig. Tror också jag har från uppväxten ett starkt ”den kan vara bra att ha”-tänk. Min katastrofhjärna vill vara beredd på alla eventualiteter. Och så min nostalgihjärna som är det värsta. Vill gärna omge mig av sådant som bott i mina far- och morföräldrars hus, från den lyckliga barndomen och så.
Funderingar kring livsstil och välmående ligger mig varmt om hjärtat och jag inspireras gärna. Sedan ungefär ett år tillbaka har jag slukat böcker, bloggar och YouTube-kanaler inom minimalism och närliggande filosofier. Allt är inte för mig, jag strävar inte efter att endast äga ett visst antal saker, eller kunna få plats med våra ägodelar i en ryggsäck. Jag förmodar att jag söker efter mer stillhet, harmoni och lugn i livet. Och att nå fram till det som faktiskt betyder något i detta virrvarr.
Hur jag tänker när jag rensar
- Äger vi flera av denna?
- Vill jag lägga tid på att ta hand om denna?
- När använde någon den senast?
- Är det en sak jag sparar för att jag tror att den definierar mig?
- Blir jag direkt glad när jag ser den?
Jag har rensat i vårt hem i omgångar under ett år nu, ändå tycker jag knappt det syns. Men det känns!
Sådana här utrensningshögar har lämnat huset vid ca 5 tillfällen det senaste året. Så här ser det ut i dagsläge. Barnsaker skänks till vänner och vår förskola, det mesta övriga som är helt och rent skänks till välgörenhet. Vissa saker säljer jag men det är ett minimum då den processen i sig tar mer tid och energi än vad det är värt.
I vårt källarplan, där sovrum, badrum och klädförvaring finns, har det blivit stor skillnad. Färre förvaringslådor staplade, lådor vars innehåll inte längre anfaller när de öppnas och mer golvyta. Däremot har jag sovrummet som avställningsplats för allt som rensats och ska ut ur huset, ett äkta mästermisstag då sovrummet bör vara en helig plats utan plotter och annat än sömnstoft i det. Ja ja. 🙂
Vissa saker har jag enormt svårt att göra mig av med. Som de här skorna. Älskar deras gullighet, de sitter perfekt och är sköna att gå i. Men jag har inte använt dem på flera år, bor nu med grusvägar och skogsstigar som främsta underlag och har knappt några kläder som de passar till längre. Men de bär med sig minnen om en fantastisk och kaosartad tid…. Säger farväl till dem nu. Eller gör jag det?
Ibland känns det som om ett dött ting infekterar hjärnan på något vis. Hur kan det vara så svårt att göra mig av med ett par skor?
Jag vill inte att de saker jag äger ska äga mig och min tid. De här skorna äger min mentala tid då de tar upp tankeverksamhet om huruvida jag verkligen ska göra mig av med dem eller ej. Galet.
Tips
- Bok som verkligen gjort avtryck hos mig: Goodbye, Things av Fumio Sasaki
- YouTube-kanaler: A Small Wardrobe, Heal Your Living, Matt D’Avella
- Bloggar: Minimalisterna (familj), Min Minimalism, Sandra Junhammar
Jag är som sagt i början av denna resa och vet inte alls vad som väntar längre fram. Är det något särskilt inom detta som ni önskar att jag skriver mer om?