Browsing Category

Personligt

Shamansk yoga första gången

De senaste åren har det bara blivit yoga hemma för mig. Det är enkelt, ekonomiskt och på mina villkor. Men ibland saknar jag att få utmanas, vidga mina vyer och känna ett socialt sammanhang.

Soluppgång mellan träd, bakom en trave tegelpannor.

Att våga gå in i nya rum

För mig har det varit svårt att komma iväg på den här typen av aktiviteter, som jag egentligen dras till och vill till. Sedan barnsben har jag haft en stadig Jante på axeln som elakt viskat ”Vem tror du att du är, du hör väl inte hemma där?”. Den ständiga känslan av att inte passa in eller känna sig hemma i ett socialt sammanhang, den har hämmat mig från att kliva in i rum jag långt inom mig närt en längtan efter.

Grusväg i soluppgång.

(Jag tycker inte kameran har att göra i sådana här sammanhang där människor möts för att utöva något där vi vill vara både trygga och kanske sårbara. Därför får min morgonpromenad representera den shamanska yogan.)

Frusen sandal.

Nu fick jag draghjälp av en vän och hamnade i detta fantastiska rum där ett fåtal kvinnor leddes genom yoga, meditation och trumresa.

Nedsågat träd i stockar.
Nedfallet träd.

Orakelkort

Inledningsvis drog var och en ett orakelkort. Jag tog ett kort med en tydlig intention, en stark känsla om vad jag ville få till mig. Framför mig låg vintern med vargen som ledsagare och budskapet att tillgodose mina behov.

Meditation

Vi blev guidade genom meditation. Jag inser nu att jag inte minns så mycket av meditationen, förutom att tankarna som vanligt flög men att det kändes mycket lättare att sitta där med slutna ögon och bara vara än vad det gör hemma. Att meditera är något jag vill men har väldigt svårt för. Svårt att ta mig tid, trots att jag vet att jag kan ta den, svårt att stilla min inre cirkus och svårt att faktiskt vilja det. Mycket motsägelsefullt, men sådan är väl människans natur ganska ofta? Motsägelsefull.

Höst över äng och sjö.

Yoga

Yogan var lugn, mjuk och vi stannade länge i positionerna. Mina stela leder hånskrattade åt mig medan jag försökte skänka dem snälla tankar.

Soluppgång mellan träd på hösten.

Trumresa

Under en mjuk filt på yogamattan lyssnade jag till trumslagen som ljöd högt och rytmiskt. Vargen följde mig in i trumresan, någon sådan upplevelse har jag aldrig varit med om innan. När trumman ljöd starkt och intensivt såg jag för mitt inre hur vargen var vid min sida i en skog, vi dansade krigsdans varvat med känslan av att gå ut i krig. Bara vargen och jag. Det kändes väldigt fint och kraftfullt.

En iakttagelse jag gjorde var att i början av trumresan började jag må illa. Som ett svagt åksjukeillamående. Detta gick över ganska så snart. Var det ”åksjuka”, eller ett tecken på blockeringar som började lossna? Eller var jag bara lite hungrig? : )

Jag tänker att vargen får följa med mig in i den här vintern, som en påminnelse om att jag är stark och uthärdar denna mörka årstid. Är det detta som kallas för kraftdjur eller andedjur? Jag är inte fullt påläst här men måste man vara det… Min känsla är att det ingav styrka och en härlig känsla av kraft i mig att tänka mig denna varg vid min sida, eller inuti mig. Jag har aldrig varit det minsta religiös, men kan förstå tryggheten i att luta sig mot en tro. Kanske symboliserar vargen den trygga tron på mig själv här.

Om det känns så, så är det så. För mig.

Soluppgång över sjö på hösten.
Soluppgång över sjö på hösten.

Dela

Vi fick även tillfälle att dela tankar med varandra, något jag fann både svårt och lätt. Svårt för att det är så ovant för mig, men lätt för att det i situationen kändes självklart. En stark känsla av endast positiva energier i rummet där alla var där på lika villkor och förutsättningslöst. Fantastiskt skönt.

När vi delade satt vi i cirkel och lät ett föremål vandra från person till person. Den som höll i detta fick prata ostört. En väldigt fin sak som vi säkert skulle må bra av att ta med oss in i vardagen. Få tala till punkt. Bli lyssnad på.

Det här var den sista ”aktiviteten” och efter meditation, yoga och trumresa märkte jag hur jag var otroligt öppen för de andras känslor, på ett sätt jag vanligtvis inte är. När en person delade med sig av att livet varit svårt inte bara såg jag det på henne, utan det kändes ungefär som om hon skickade ut sina känslor rakt på mig. Som om jag kunde ta på de där känslorna, hålla dem i handen och verkligen drabbas av dem.

Skylt i sjö.

Efteråt ville jag inte åka hem, kände ett behov av att få ha upplevelsen för mig själv ett litet tag. Njuta av att känna mig avslappnad utan att någon krävde min uppmärksamhet. Jag gick en promenad och kände det som om jag hade en ny hemlighet som bara var min.

Båt vid brygga en tidig morgon med dimma över sjö.
Båt vid brygga en tidig morgon med dimma över sjö.
Förankra dina känslor och tankar. Shamansk yoga första gången.

Att förankra känslor och tankar så här offentligt med ord är för mig ett sätt att inför mig själv våga stå för mina val och de vägar jag tar. Det blir som en övning i att putta mig själv i den riktning jag önskar. Lite som att att tala om att man skriver på en bok för att få pressen att faktiskt genomföra det.

Samt att jag ofta känner mig ensam i det jag pysslar med i mitt lilla hörn av världen, det här är mitt sätt att slå mig ur min egen bubbla. Känns ibland som om jag går emot min natur. Ensamvarg? Ja, i mitt hjärtas kärna. Men runt den kärnan vill jag ha mina nära relationer och låta dem väga tungt.

Dimma på sjö.

Om du som jag, vill upptäcka fler sidor av dig själv och livet med ett öppet sinne rekommenderar jag varmt shamans yoga. För mig som har svårt att varva ner och slappna av var det väldigt givande. Inga förkunskaper behövdes, det var bara att komma som man var.

Annons

Den duktiga flickan och skulden

Vi lever i våra rum, i trädgården och tillsammans. Jag lever i vårsolen och i köket. Jag övar mig på att baka bröd och vårda små plantor, både människoplantor och växtliga sådana. För det finns tid nu.

Förkultivering av persilja och tomat av sorten Tiny Tim.

Jag har svårt att kasta ankare i verkligheten, vi är isolerade i vårt hem så länge något barn har kvar sina förkylningssymptom. Jag känner frid, för första gången på länge. Frid i att ha tid med mina barn, ha tid att pröva brödbak och tid att misslyckas.

Granatäpple i korg. Böcker i korg.

Men så måste jag koppla upp mig mot verkligheten och jag känner skuld. Skuld över att jag är hemma med mina barn istället för att vara på jobbet. Tänk att jag känner skuld över något jag inte kan påverka, visst är det vansinne. Men visst är vi många som upplever det. Vi som fostrats till duktiga flickor. När du jobbar, känn skuld över att dina barn är länge på förskolan, och när du inte kan jobba så känns skuld över ditt bristande bidrag till kollegor och företag!

Staty av apa.

Det är snett.

Gullranka och staffli.
Gullranka och staffli.

Att känna skuld för att man är lycklig över påtvingad tid med sina barn. Min familj, de jag kastar allt ur vägen för.

Sticklingar av gullranka och Dr Westerlund.
Gammaldags hushållsvåg.

Jag måste våga säga att jag njuter av att leva här i köket, just nu. En påtvingad stillhet. Tack? Jo, tack! Som guld i en ask under en tid då allt är ovisst. Samla på dig det lilla guldet, lägg det i tryggt förvar.

Plåtlåda

Jag försöker odla min självkänsla, vårda den på samma sätt som jag vårdar mina barn. För om jag gör det kommer jag bli fri från den förbannade skulden. Vi är alla en del av det här nu. Det får inte vara förbjudet att känna att man för stunden fått något fint.

Basilika
Basilika

Nu kan helt andra värden få växa, och det är vackert.

Kvällens soundtrack: Agnes Obel

Annons

Prestationsångest

Jag vill den här bloggen så barnsligt mycket. Vill uttrycka mig utan ramar och nisch, vara fri och djärv. Men i hela den grejen föds en prestationsångest som är som en hungrig varg som slukar alla idéer och modiga uttryck.

Barn målar en tavla. Foto Johanna Ene 2019.

Jag är en varannan-dags-person av känslor. Varannan dag är jag en oövervinnerlig härskarinna över den värld jag skapar. Dagen därpå hukar jag över andras kreativa flöden och sopar bort mitt eget som damm in i hörnen. Vänder mig mot mig själv och förbannar mig. Sedan börjar den där känslocirkusen om igen. Jag har lärt mig att för det mesta älska mina känslor och den tornado jag får rida med i, för det är skapande. Det svåra är dock att hinna skapa under virveln som oövervinnerlig härskarinna.

Det är något jag ska bemästra.

Du vet attraktionslagen…. jag har haft lite ångest över att jag inte uppdaterar här så ofta som själen egentligen vill. Så nu äntligen satte jag mig och tänkte skriva om prestationsångesten, förlösande kanske. Loggar in och möts av en ny kommentar, en otroligt positiv sådan från någon som berömde mitt skrivande och ville återkomma för att läsa mer. Det var bekräftelsen på att jag har här att göra, att jag ska fortsätta bygga min värld här. Tack!

Barn målar en tavla. Foto Johanna Ene 2019.

Hur motar jag prestationsångesten i grind? Hur gör du?

Det är ju märkligt, jag driver en annan yrkesrelaterad blogg sedan många år som nu har många följare, när jag skapar innehåll till den har jag ytterst sällan prestationsångest eller några extrema krav på mig själv. Jag hade det en period då läsarskaran plötsligt växte snabbt. Men jag och den bloggen har hängt så länge nu, antar att vi är som gamla polare som slänger käft och garvar åt det sen. Vi vet var vi har varandra nu, vad vi kan förvänta oss och vart vi strävar.

Allt är sårbart i början. Och i en yrkes-nischad blogg kan jag alltid ta på mig min skyddande kostym av arbetskläder. Här är det bara jag och mitt huvud. Befriande och svårt.

Barn målar en tavla. Foto Johanna Ene 2019.

Bilderna föreställer min dotter, 4, som målar fritt. Redan som sjuåring hade jag enorma krav på mig själv vad gäller prestation, kunde riva sönder en teckning om någon sa att den var fin när jag själv inte ansåg att den levde upp till mina förväntningar. Jag vet inte var det kom ifrån, knappast från mina föräldrar. Kanske är det helt enkelt ett personlighetsdrag. När min dotter målar eller skapar annat kreativt lägger jag mig inte i, hon får härja obehindrat och utan pekpinnar.

Kvällens soundtrack: Total tystnad.

Annons

Flykt till sagovärlden

Den här bloggens livsstart genomsyras av flykt märker jag. Antar att det speglar hur den här hösten känns och ur ett behov. Jag fick lära mig för längesedan att flykt är något negativt, något som måste stävjas och undvikas. Det håller jag inte med om idag, det finns många olika slags flykter och ibland är de nödvändiga och till och med tror jag de kan vara läkande.

Somliga, som Wonder Woman, tar på sig en superhjältedräkt och får krafter utöver det vanliga. Jag tar på mig en sagodräkt och känner både kraft och helande. Att få fly till en annan värld en stund, vara någon annan och gå utanför min annars kanske snäva vardagliga fyrkant av verklighet.

Jag älskar maskerad, har alltid gjort. Att få förvandla mig själv är förknippat med förundran och magi, något klickar inuti och släpper lös det där kraftdjuret vi alla bär på. Det är väl som ett verktyg, en mantel med magi. När jag spelar dataspel får jag också på mig den, fast virtuellt och i fantasin.

Just nu känns det som om min tillvaro lossnat från sitt fäste och kraschat ner i huvudet på mig. Jag trodde jag hade en plan, men kanske vill inte min kropp vara kvar i mitt yrke. Att plötsligt tvingas omvärdera val och framtid när klockan tickar och jag känner mig som kaninen i Alice i Underlandet.

TICK TOCK!

Samtidigt som det känns som om jag släppt lös något. Känns som ett vilddjur inom mig, men kanske är det mitt hjärta som vill slå sig fri? Jag börjar nosa på det där om att lyssna på sitt hjärta, hur viktigt det är. Jag har verkligen tappat bort hur man gör men jag ska försöka.

Hur lyssnar du på ditt hjärta? Jag behöver verkligen råd!

Vad tänker du om flykt, och hur ser din förklädnad ut?

Dagens soundtrack: Big Little Lies Soundtrack season 1 & 2

Annons

Galliano och kvinnor

Sen kväll och ett vinglas med Galliano på den ena högtalaren och kvinnliga röster ur dem båda. Den röda veckan är nära och hormonerna brinner i mig. Självklart behöver jag kvinnliga röster och texter som delar mitt vemod, min eld, min ilska, min passion och mina tårar utan någon anledning. Utan bara för njutningen i att vara kvinna med allt vad det innebär.

Rostrosa blommor. Foto Johanna Ene.

Samtidigt renoverar jag min lägenhet och målar vitt med glas i hand denna kväll som är fylld av allt annat än oskuldsfullt vitt. Ur högtalarna kommer röster från Regina Spektor, Lykke Li, Veronika Maggio, Melissa Horn, Björk, Christina Aguilera, Anna Von Hausswolff och några till. jag är en med dem alla för känslorna de förmedlar har jag känt och upplevelserna däri har hänt. Trots att allt allt allt i mitt liv just nu är mer än jag kunnat drömma om så njuter jag av att fördjupa mig i mörkret som finns i mig och tankar som jag inte delar.

Regntunga löv i motljus.  Foto Johanna Ene.

Ikväll har jag svurit, ikväll har jag gråtit, ikväll har ilska med passion pumpat genom mig. Jag älskar att vara kvinna och på en helt annan planet än männen. Starka känslor är livets krydda, om du vet hur du ska uppskatta dem.

Grådis och regnbåge.  Foto Johanna Ene.

<3

Annons

Ångesten Dagen före första dagen

Alla ”dagen före första dagen” av någonting är för mig hopplöst ångestfyllda och hemska. Dagen före första dagen på nya jobbet för drygt sex månader sedan var förfärlig, en ren kavalkad i ångest, oro och nervositet.

I måndags började jag jobba igen efter fyra veckors semester. Det var en bra dag! Hektiskt men roligt och allt gick hur fint som helst. Dagen innan däremot… jag jobbar på att lära min hjärna att sluta måla fan och hans moster på väggen varje gång en dagen före någonting. Det går trögt.

Talade med mamma i telefon. Hon påminde mig om att vi båda två är så där känslostyrda och lätt går upp i våra hjärnspöken. Det bara är så. Vi får försöka hålla varandras hattar och sitta ner i båten när det stormar. Jag älskar alla mina starka känslor, oh det gör jag! Men ibland förstör de dagar som borde varit glada.

Läser om bio-hacking och tänker att jag borde hacka min hjärna, och kanske min själ för att slippa denna ångest dagen före första dagen. Den är helt himla onödig. Jag har hackat mig själv många gånger förut inser jag, utan att känna till denna benämning för det.

Det går att förändra det mesta, när vi slutat hitta på ursäkter för att slippa.

Ett exempel för egen del:

DÅ: Blyg + scenskräck.
NU: Står på scen och föreläser.

Känslan när man plötsligt inser att man gör det där som först fick en att vilja knyta ihop sig till en boll och kräkas, och tycker om det! Wow. Den är så värd att kämpa för. För min del handlade förändringen som tog mig dit mycket om att bestämma mig för att börja säga ja till allt som kom i min väg som jag kände var utanför min bekvämlighetszon. Jag gjorde det också, undantagslöst.

Vad är din ångest-grej som du hade velat bli av med, och vad är din strategi för at lyckas? Berätta. 🙂

Annons

En presentation

Jag har svårt att rätta mig i ledet. Svårt att bejaka de tysta reglerna inom gruppen. Jag antar det är därför jag ofta känner mig ensam. Men jag står helt enkelt inte ut när ramar ska ställas upp runt mig. Därför skaver det så in i norden ibland. Därför gör jag den här sidan, för att få göra som jag vill. Sno allas spadar i sandlådan.

De sa att när du blir vuxen får du göra som du vill. Det var verkligen den största lögnen av dem alla. Det finns så många oskrivna regler att förhålla sig till att man dånar.

Johanna Ene självporträtt. Foto: Johanna Ene 2017.

Jag heter Johanna och mitt liv är just nu småbarn i litet hus, förvärvsarbetande tandsköterska, egenanställd skribent och föreläsare, hopplös drömmare, flyktförsök till loppisar eller andra kravlösa små platser där jag inte är fru eller mor, grova svordomar ur en tålamodslös kropp och kryp och skav av diverse slag.

Vi bor i ett litet hus en lagom bit utanför Göteborg. Jag är skogstjejen som blev en stadstjej som blev en skogstjej. Planerar inte att bli stadstjej igen, känns som om jag och storstaden gjort slut. Vi hade djävligt kul, men nu söker jag ett annat slags äventyr.

Jag klättrar på hemmagjord klätterstam. Foto Johanna Ene.
Johanna Ene med barn. Midsommar 2019. Foto: Florin Ene.
Jag och barnen en, för oss, annorlunda midsommar.

Det här kommer bli ett kreativt uttryck i text och foto.

Du kan förvänta dig natur, loppisfynd, recept för den som helst lämnar köket och gör något annat, kanske boktips om jag slutar att somna efter två sidor p g a småbarnsliv, miljö och hållbarhet på en rätt lagom nivå, inredning i någon slags boho-stil, trassliga tankar och sedan får vi se.

Jag är utbildad tandsköterska och älskar yrket! Engagerar mig mycket i det men vill utveckla mig mer i min roll som fotograf och skribent. ”Man kan inte både ha kakan och äta den.” Joho. Klart som fan att man kan. Men många är de som jobbar hårt för att få en att backa och tro på det där uttrycket.

Hoppas vi följs. Kanske finns ni bundsförvanter där ute så att jag inte alltid känner mig så ensam med mitt hjärnskav? Nu blir det whiskey och mörk choklad.

Ingenting är konstant och säkrast av allt är att jag kommer kasta sten i mitt eget glashus och krossa det. Vi får hoppas.

Annons