Höst i örtagården, höst i sinnet

Nu är det höst i örtagården, eller kryddträdgården om du så vill. Efter en längre period av ren och skär olusta inför trädgården fick jag ett ryck och började packa ner och in min lilla örtagård. Tack vare det milda vädret är det fortfarande liv i rabatten; ringblommorna blommar än och lavendeln tog jag de sista blommorna av förra veckan.

Jag har klippt ner allt visset, rensat ogräs och bäddat rabatten med fallna löv. Tycker om känslan av att stoppa om och bädda inför vintervila, och så ser det lite finare ut än den höstdeppiga bara jorden. Tänker att alla små kryp håller med.

Ringblommor om hösten

Tänk att få ha gyllene ringblommor i november! Jag gallrade bara bort alla vissna, tog fröklasarna och rufsade ner dem under löven på andra ställen där jag hoppas de ska kika upp nästa år. I en burk inomhus har jag så mycket torkade ringblommefrön så det räcker för flera år. Fröpåsar blir bra presenter till våren.

Kravlös trädgård

Jag har på inga sätt en perfekt trädgård. Min ambition är att inte ha några direkta ambitioner, trädgården ska inte bli ett krav om fler sysslor i vardagen. Den får vara vild om den vill det, så att jag får ägna mig åt den lustfyllt när jag vill det. Det känns som om det är så mycket krav i livet ändå, mitt mål är att rensa hårt bland dem. I trädgården vill jag vara fri.

I somras tog malvan över halva kryddlandet, den hade spritt sig från en annan rabatt. Oj, så den härskade både högt och brett, en lavendel dukade nästan under i skuggan av den mäktiga malvan. Flera plantor låg risigt till men jag hade inte hjärta att slita upp malvan för att rädda dem.

Malva – vild och vacker


Nu har jag dock grävt upp alla vissnade malvaplantor förutom en, i kryddlandet. Nedklippet med sina frökapslar har jag lagt i slänten framför huset, där jag gärna ser att de sprider sig istället.

När jag klippte ner citronmelissen hittade jag fullt av nya små livfulla blad. Fortsätter det milda vädret kanske det blir en till omgång.

Kryddsalvia

Jag har inte kommit mig för att riktigt få användning för kryddsalvia än, men den är så vacker där den står. Den är väldigt fin att ha till små blomsterbuketter, i somras gjorde jag en liten bukett av bara örter till gå-bort-present som doftade ljuvligt. När du njutit av den i vas på bordet kan du helt sonika äta upp den. Väldigt praktisk bukett, eller hur. : )

På den undre bilden är det kryddsalvians bebisplantor. Jag tog skott från den stora plantan i våras, satte i vatten inomhus och när små rötter bildats planterade jag ut dem. Väldigt lätt och som ni ser tog de sig bra. Nu kommer de få stå och vara vackert silvergröna så länge de kan. Jag klipper ner dem till våren.

Oregano och barn som äter på friland

Oreganon har jag importerat från min mammas trädgård. Den mår bra mycket bättre nu än i somras när jag planterade om den. Barnen knipsar blad och äter. Men har jag oreganon i maten blir de genast misstänksamma. Kanske skulle det vara lättast att låta dem äta på friland, vandra runt i trädgården för att plocka och direkt stoppa i munnen. Det fungerar nästan alltid bättre än då maten står på bordet. Tänk vad fint att ropa ”Nu är det mat!” och öppna dörren, så springer de runt och tar för sig. Vi slipper både disk och sura ”jag-vill-inte-äta-det-miner.

Kungsmyntan kämpar på med omgång två.

Älskade timjan

Timjan är verkligen tacksamt. Det här nedklippta lilla rufset ser inte mycket ut för världen, men det resulterade i ca 20 st knippen timjan som nu hänger på tork i köket. Tack, lilla planta. Jag älskar timjan, det och basilika är de kryddor jag använder mest i matlagning. Timjan är också bra vid luftrörsproblem, t ex astma, bronkit och hosta. Testa att göra en infusion. På den fantastiska bloggen Magiskt Liv står allt du behöver veta om timjan.

Höst även inomhus

Inomhus råder höstdepression bland basilikan i köksfönstret. Den som varit min fröjd och förökats in absurdum. Nu vissnar bladen oavsett vad jag gör. Dags att sätta upp ledljusslingan igen för lite låtsassol.

Dagens känsla är melankoli. Kanske för att basilikan vissnar, visst? Jag tycker om att ha känslor lite oavsett deras karaktär. Det värsta är nog att inte känna, att liksom vara tom.

Rosmarin inomhus

Min rosmarin bryr sig icke om hösten och är sitt vanliga nöjda jag. Jag har läst att rosmarin är svårt att odla inomhus, men den här har alltid varit nöjd trots att jag för det mesta inte gör något rätt alls med den, enligt de skötselbeskrivningar jag läst. Den står i vanlig blomjord, får en skvätt vatten en gång i veckan och när jag kommer på det så sprayar jag den med vatten, si så där varannan vecka om den har tur.

Går det ens att falla ner i melankoli med levande ljus och ringblommor som små solar på bordet? Ja, och jag välkomnar känslan, för den för med sig ett lugn och någon form av nedstämd frid. Inte göra något. Inte bry sig särskilt. Betrakta hösten och mörkret som faller. Känna in den långa resan genom Sveriges mörka och karga månader som ligger framför oss, med både vemod och myskänslor.

I januari kommer jag avsky den av hela mitt hjärta. Jädrar vad jag ska vältra mig i den känslan DÅ. Men kanske börjar vi odla inomhus och äter krasse på mackan då.

Because feelings… <3

Dagens soundtrack: Miss Li – Stronger (Tack Alice, du bara visste, visst? ^_^ )

Annons

You Might Also Like

4 Comments

  • Reply
    Ulrika
    14 november, 2020 at 07:43

    så fint inlägg, som alltid! blandning av växter och känslor och livsvisdomar. jag har försökt med försiktig odling av olika slag men tappar alltid engagemang över tid och skäms sedan – man får så konkret feedback på sitt ”misslyckande” av att se växter vissna, hehe. ska försöka anamma din attityd kring att det får bli som det blir <3 ps älskar också timjan!!!

    • Reply
      Johanna Ene
      16 november, 2020 at 13:18

      Tack! 🙂 När vi flyttade till hus trodde jag det skulle bli fantastiska odlingar, men efter ett par år insåg jag att jag lyckades långt mycket bättre med odlandet på balkongen i lägenheten. Det var lite knäckande, haha. Under fem år med trädgård har det verkligen inte gått så bra, jag tappar engagemanget fort, låter ogräset ta över och när jag får fart igen har djuren ätit upp det mesta. Insett att det jag klarar av är en liten örtagård som kräver nästan ingenting alls. De som lyckas med sina trädgårdar, både med blommor och grönsaker, lägger ner mycket tid på det som vi som betraktar det på avstånd helt missar. Lätt att glömma, att man inte är pensionär eller heltidsodlare. 😀

  • Reply
    Emblas
    14 november, 2020 at 10:15

    Så fint sätt att se på det! Och ja, att ha något som blommar nu i mörkret är ju verkligen en stämningshöjare. <3

    • Reply
      Johanna Ene
      16 november, 2020 at 13:19

      Ja, vissa är så duktiga på att odla så att det alltid är något i blomning under en lång säsong. Det är inte jag, jag hade bara tur! 😀

Kommentera

%d bloggare gillar detta: